hej alla snyggisar :)

Nu tänkte jag att det skulle vara bra om jag berättar varför jag har så himmla svårt att öppna upp mig till andra speciellt till nya kompisar, som tex sabina. Jag har känt henne i snart ett hår och jag har haft underbart roliga stunder med henne och vi har bara skrattat och snackat skit och allt, hon har berättat så mycket för mig men jag kan inte berätta för henne. Jag har till och med svårt att säga till någon av mina gammla vänner. Jag har jätte svårt att prata med folk om mina känslor det är som om jag inte klarar av det. Känns som om varje gång jag säger något så öppnas gammla minnen och jag vill bara gråta. Jag vet att det borde vara enkelt att berätta för sina närmaste vänner om hur man känner och hur man mår, att man bara helt enkelt litar på dem helt till 100% men tyvärr så har jag blivit bränd för många gånger för att kunna änkelt lita på människor. 

 

Jag kan erkänna att jag har varit med om mycket inte det att jag har haft problem hemma, jo kanske ibland men inte så farliga men de var en period där jag skrek jätte mycket på min mamma av allt som har hänt och vi bråkade men jag har aldrig blivit slagen av henne eller något liknande. Jag älskar henne och jag vet också att hon älskar mig. Tro mig det är så svårt att berätta för henne också fast jag kan säga att det som har hänt mellan oss har bara gjort oss starkare men bara för det så berättar jag nästan aldrig för mamma saker som jag vet kommer göra henne ledsen över vad som har hänt genom åren. 

Jag har varit mobbad och väldigt ner tryckt ävenväldigt besviken på olika vänner som man trodde var ens bästa vänner men vissade sig bara vara otrevliga och som fryser ut en. 

 

Jet jag har lärt mig är att om man inte trivs vid någon så ska man fan dra där ifrån och inte titta tillbaka för att då kommer man bara att undra om man tog ett bra beslut men i slut ändan är det bara du som kan säga vad som var bra och inte bra för att det är ditt liv och ingen annans. 

 

Som jag sa det har hänt mycket i mitt liv som jag inte riktigt har berättat för någon än och är inte säker på om jag är redo att öppna dem ärren än. Varje gång jag blir påmind om något som har hänt så rivs dem upp igen och jag vill bara gråta, men jag har lovat mig själv att när jag litar på någon vilket jag försöker med nu riktigt mycket nu så kommer jag öppna upp allt. Jag måste bara få lite tid till att öppnas upp för att många kan bara berätta allt men jag måste få ta det den tid det tar, man kan säga att jag är konstig men sån är jag bara.